Det var någon gång 1994 som hela Sverige kollektivt bestämde sig för att bli asiatiskt på onsdagar. Ingen vet riktigt varför. Plötsligt stod det en wokpanna i vartenda svenskt kök, inköpt under föreställningen att man nu skulle börja laga mat på ett helt nytt sätt. Samma människor som dittills betraktat paprika som en djärv krydda skulle plötsligt tillaga autentisk mat från en kontinent med fyra miljarder invånare. Med en påse frysta grönsaker från Konsum.
Problemet med wokpannan är att den kräver en värme som en vanlig svensk spis aldrig varit i närheten av. En riktig wokbrännare levererar ett mindre vulkanutbrott. Den svenska spishällen levererar en försiktig uppvärmning som möjligen kan tina en köttbulle till lunch. Resultatet blir att ingenting steks. Allting kokar. Sverige lyckades uppfinna en gryta genom att köpa en stekpanna.
Och grönsakerna. Dessa stackars grönsaker. Man häller ner ett kilo djupfryst wokmix i en panna som redan kämpar med temperaturen. Vattnet forsar ut. Broccolin bleknar. Morötterna kapitulerar. Efter tolv minuter står man och rör i en centimeter gråaktig vätska och undrar när den där asiatiska känslan ska infinna sig. Den infinner sig inte. Man har tillagat grönsakssoppa utan buljong.
De första wokpannorna hade dessutom rund botten. Rund. På en svensk spis som är platt. Ett tekniskt missförstånd av historiska proportioner. Pannan gungade varje gång man rörde om och kunde när som helst tömma kvällens middag över spisen. Lösningen var en särskild metallring som skulle stabilisera konstruktionen. Den försvann redan efter andra användningen. Ingen har hittat den sedan dess. Den kan ha varit Sveriges mest kortlivade kökstillbehör.
Kryddningen var en annan höjdpunkt. Det asiatiska kökets tusenåriga traditioner reducerades till två flaskor: soja och sweet chili. Soja för sälta. Sweet chili för att det skulle hända något. Ingenting annat behövdes, ansåg man. Ingefära betraktades fortfarande som någonting man åt mot åksjuka. Sesamolja var en okänd storhet. Vitlök användes om det var helg.
Sojaflaskan står för övrigt kvar. Den köptes när wokning fortfarande var ett samtalsämne på middagsbjudningar. Etiketten har bleknat, korken har kristalliserat och ingen vågar undersöka vad som faktiskt finns kvar därinne. Den är numera mindre en livsmedelsprodukt och mer ett arkeologiskt fynd.
Sedan kommer diskningen. Wokpannan får inte plats i diskmaskinen. Den får knappt plats i diskhon. Efter middagen ställer man den därför i blöt med lite diskmedel och varmt vatten. Där står den i två dygn och blockerar hela köket. En middag som tog tjugo minuter att misslyckas med kräver fyrtioåtta timmars efterarbete.
Under de första veckorna wokades det intensivt. Kycklingstrimlor, purjolök, bambuskott och dessa förbannade vattenkastanjer som ingen någonsin hade efterfrågat. Man stod och skakade pannan för att imitera tv-kockarna. Hälften hamnade utanför. Resten låg kvar och sjöd. Till slut tröttnade man och började använda en vanlig stekpanna igen.
I dag används de flesta svenska wokpannor till falukorv. Det är ett magnifikt nederlag. Ett köksredskap utvecklat för blixtsnabb tillagning över extrem hetta har efter trettio år hittat sin naturliga uppgift: att värma halvmånar av processat fläskkött på medelvärme.
Men slänga pannan? Aldrig.
Den kostade för mycket. Den hänger fortfarande på sin krok, svart, repig och täckt av ett tunt lager gammalt matfett. Den tas ner vartannat år när någon får en plötslig idé om att laga nyttigare mat.
Wokpannan skulle revolutionera svensk matlagning. Den blev en dyr, rund påminnelse om att vi helst vill ha falukorv.









