BMW är bilmärket som lyckats övertyga en hel värld om att körning är en passion, trots att de flesta ägarna tillbringar sina dagar bakom en lastbil i 84 kilometer i timmen och funderar på om det finns någon poäng med livet.
Vi börjar med blinkersen. Ja, den jävla blinkersen. Skämtet är äldre än hälften av bilarna på vägarna. BMW-ägare har hört det 40 000 gånger och skrattar inte längre. Men resten av mänskligheten? Fullkomligt otröttlig. En BMW svänger utan att blinka och någon tre filer bort får årets lyckligaste stund. BMW skulle kunna börja leverera bilarna med blinkers som standard, extra blinkers och en personlig blinkersinstruktör. Skämtet skulle överleva ändå.
BMW:s slogan handlar om körglädje. Den ultimata körupplevelsen. Problemet är att ungefär nittio procent av den upplevelsen sker i kö på E4, med adaptiv farthållare och en podcast om privatekonomi. Under motorhuven finns 300 hästkrafter som aldrig fått springa fritt. Hästarna har utvecklat depression och börjat spela schack med varandra.
Och grillen. Förr hade BMW två diskreta njurar framtill. Sedan fick designavdelningen tillgång till en förstoringsapparat och tappade all självkontroll. De senaste modellerna har en grill som kan svälja en mindre cykel utan att tugga. Parkerar man för nära ett cykelställ försvinner tre Crescent. Nästa generation får två strålkastare monterade på varsin sida av en industriventilation.
Färgvalet är också imponerande. Svart. Vit. Möjligen mörkgrå om köparen genomgår en personlig kris. BMW har en färgkatalog med 87 alternativ, men svenska köpare väljer konsekvent mellan begravning och kylskåp. En röd BMW väcker omedelbart misstanken att den är importerad eller att den förste ägaren var påverkad av något starkare än kaffe.
Begagnatmarknaden är ett litterärt mästerverk. Varje annons innehåller orden "välvårdad", "nyservad" och "endast entusiastkörd". Den sista formuleringen borde vara en varningsflagga. Entusiastkörd betyder att motorn regelbundet fått demonstrera vad den tycker om varvtalsbegränsaren. "Alltid varmgarage" betyder att bilen stod där medan ägaren letade efter nästa uppsättning 19-tumsfälgar.
Förarplatsen är däremot ett tekniskt underverk. Stolen omfamnar ryggen, ratten ligger perfekt i händerna och varje reglage är genomtänkt. BMW har lagt tre miljarder på att föraren ska trivas. Baksätet fick resterande 400 kronor. Där sitter vuxna människor med knäna mot hakan och upplever hur det känns att transporteras som handbagage.
BMW-ägare kan dessutom sin motorkod. Inte bara modellbeteckningen. Motorkoden. Fråga vilken bil de har och du får en tjugominutersföreläsning om B58, N55, raka sexor och varför just deras årsmodell är den sista riktiga BMW:n. Samtalet avslutas alltid med att de förklarar att folk som inte förstår skillnaden aldrig kommer att förstå skillnaden. Tack för den upplysningen, professor Växellåda.
Sedan kommer verkstadsbesöket. En liten varningslampa tänds och plötsligt måste familjens semesterbudget omförhandlas. Byte av en givare kostar 8 000 kronor och verkstaden säger att man samtidigt bör byta en modul som styr en annan modul. BMW har gjort det möjligt att uppleva ekonomisk ruin utan att lämna förarsätet.
Och ägaren försvarar detta. "Man får vad man betalar för." Absolut. Framför allt betalar man.
Men så händer någonting.
En söndagsmorgon öppnar sig en tom, slingrande landsväg. Motorn svarar direkt. Styrningen är precis. Chassit håller bilen genom kurvorna med en självklarhet som får varenda kilometer att kännas värd pengarna.
Plötsligt förstår man precis varför folk köper BMW.
Sedan kommer man ikapp en traktor.
Och glömmer blinka vid omkörningen.
Cirkeln är sluten.









