Det finns människor som gillar mat. Det finns människor som älskar mat. Och så finns Edward Blom, en vandrande kulturhistorisk fettfestival som betraktar en vanlig måltid som ett personligt angrepp på den västerländska civilisationen.
Edward är den ende människan i Sverige som kan öppna ett paket Bregott och få det att låta som invigningen av Versailles.
"Åh, en liten nätt förrätt!" säger han och ställer fram en helstekt gris, fyra liter gräddsås och en ostbricka som kräver bygglov.
Mannen är gastronom, kulturhistoriker och före detta arkivarie. En fantastisk karriärutveckling. Från att damma av gamla dokument till att damma av gamla recept på hur man får hjärtat att ansöka om tjänstledighet.
Edward lever som om 1800-talet aldrig tog slut. Han klär sig som en grosshandlare som just köpt tre bruk, pratar som om han personligen uppfann punschen och behandlar varje modern kostrekommendation som ett kommunistiskt attentat.
"Vegetariskt? Javisst! En liten sparris till kalvbrässen!"
Det mest imponerande med Edward är att han kan prata i tjugo minuter om en sillbit. Inte för att sillen är speciell, utan för att den serverades på ett värdshus i Lübeck 1847 där någon bortglömd friherre en gång tappade sin monokel.
Och så den där rösten. Herregud.
Han låter som om en gammal svensk journalfilm från 1936 plötsligt fått tillgång till obegränsad champagne.
Edward har skrivit kokboken Allting gott och alldeles för mycket. Det är inte en kokbok. Det är ett avskedsbrev till bukspottkörteln.
Andra människor lagar middag. Edward genomför historiska rekonstruktioner med animaliskt fett som huvudsponsor.
En vanlig svensk öppnar kylskåpet och tänker: "Vad ska vi äta?"
Edward öppnar kylskåpet och utbrister: "MEN VAR ÄR DEN RIMMADE KALVTUNGAN OCH MIN ÅRGÅNGSPUNSCH?!"
Och hans kärlek till traditioner! Allt var tydligen bättre förr. Framför allt under de århundraden då medellivslängden var 43 och en tandinfektion räknades som dödsorsak.
Men Edward hade ändå varit nöjd. Så länge begravningsmiddagen serverades i sju omgångar.
Det absolut sjukaste är att han på något obegripligt sätt har lyckats bli folkkär genom att göra exakt det som alla andra får skäll för: äta för mycket, prata för länge och romantisera en tid då tjänstefolket fick stå i köket.
Edward Blom är helt enkelt vad som händer när en julbuffé blir självmedveten, tar en fil.kand. och börjar föreläsa om svensk dryckeshistoria.
Och vet ni vad det värsta är?
Att jäveln förmodligen skulle kunna få en torr knäckemacka att framstå som en erotisk upplevelse från det habsburgska hovet.









