Det finns människor som kör trettio mil till Ullared för att spara fyrtio kronor på tvättmedel. Trettio mil. Bensin, slitage, lunch, parkering och en hel jävla lördag åt helvete. Men tvättmedlet kostade 39,90 i stället för 59,90, så familjeekonomin är räddad. Hemma sitter man sedan och räknar besparingen med samma stolthet som en finansminister som vänt ett budgetunderskott. Att resan kostade 1 800 kronor nämns inte. Det är detaljer. Svensk privatekonomi när den sköts av en fullständig idiot med rabattkupong.
Resan till Ullared planeras inte. Den organiseras. Det börjar tre veckor innan med en WhatsApp-grupp, inköpslistor, matsäck och diskussioner om bästa avresetid. Någon föreslår övernattning. Någon annan har redan bokat stuga. Det packas väskor, regnkläder och extraskor. Folk förbereder sig som inför en polarexpedition, fast målet är att köpa disktrasor och billiga underkläder i en lagerlokal i Halland. Shackleton hade mindre logistik inför Antarktis.
Parkeringen är ett eget samhälle med 3 500 platser och ett trafiksystem som borde övervakas av Försvarsmakten. Folk fotograferar vilken parkeringsrad de står på. Inte för att minnas en vacker plats eller ett fint ögonblick. Utan för att hitta tillbaka till bilen efter sju timmar bland toaborstar och plastburkar. Bilden på parkeringsskylten är resans viktigaste dokument. Tappar du bort den får du söka asyl i Falkenberg.
Inne i varuhuset börjar den verkliga förnedringen. Du har en lista på sex saker. Efter nio minuter är kundvagnen full med värmeljus, tre stekpannor, julpynt i augusti, en badrumsmatta och ett duschmunstycke ingen bett om. Du har fortfarande inte hittat tvättmedlet. Men du har köpt en elektrisk äggkokare, trots att du ägt en fullt fungerande kastrull i tjugofem år. Ullared säljer lösningar på problem du inte hade förrän du passerade entrén.
Och så finns det en tv-serie om skiten. Ett TV-PROGRAM OM ETT VARUHUS. Sverige har producerat historiska dramer, kriminalserier och samhällsskildringar med skådespelare som studerat i fyra år. Men miljontals svenskar har hellre tittat på folk som handlar plastpåsar. Premiären sågs av över en miljon människor. Det säger något om den svenska folksjälen som ingen psykolog med självaktning borde vilja utreda. Nationalteatern kan lägga ner. Vi vill se någon köpa femton par trosor.
Sedan kommer maten. Människor som vägrar vänta sex minuter på en restaurang hemma kan stå två timmar i kö för en korv i Ullared. Och de är nöjda! De kallar det en del av upplevelsen. Korven är exakt samma industriella slamsprodukt som på vilken bensinmack som helst, men här smakar den tydligen triumf eftersom man först fått stå och hata sina medmänniskor i 120 minuter. Det är inte lunch. Det är Stockholmssyndromet serverat med senap.
Den verkliga genialiteten ligger i att folk tror att de tjänar pengar. De kommer dit med 2 000 kronor i budget och åker hem med varor för 6 400. Sedan berättar de hur mycket de sparat. Sparat? Du har precis köpt en uppblåsbar flamingo, tolv kökshanddukar och en fritös du aldrig kommer använda. Du har inte sparat ett skit. Du har förvandlat pengar till föremål som snart ska sorteras på återvinningscentralen.
Ingen har någonsin åkt till Ullared och bara köpt det de tänkt. Ingen. Det vore som att gå in på ett kasino, spela en krona och sedan promenera därifrån med självrespekten i behåll. Hela affärsidén bygger på att förnuftet upphör vid entrén och ersätts av ett akut behov av att äga sjutton saker som kostar 29,90 styck. Det är impulsköp industrialiserade till en folksport.
Och hemresan! Bilen är så fullproppad att familjens yngsta får sitta med en brödrost i knät. Alla är utmattade, någon har ont i fötterna och två personer har slutat prata med varandra efter ett bråk vid hygienavdelningen. Men redan innan de nått motorvägen börjar någon diskutera nästa besök. För tydligen glömde de köpa tvättmedlet.
Ullared är platsen där svensken frivilligt köar för att bli av med pengar, betalar för att övernatta i närheten av sin egen ekonomiska undergång och åker hem övertygad om att ha gjort århundradets affär. En hel nation har förväxlat konsumtion med sparsamhet och gjort det till en semestertradition. Och någonstans i Ullared sitter en ekonomichef och skrattar så våldsamt att han måste torka tårarna med en trasa som kostade 4,90 att sälja till en kund som körde trettio jävla mil för att köpa den.









