Det finns en särskild sorts människa som inte kan gå mellan två punkter utan att springa som om någon just stulit hans barn. Den människan heter Ethan Hunt och spelas av Tom Cruise, som sedan 1996 ägnat sin karriär åt att bevisa att kollektivtrafik är för fegisar.
I varje Mission: Impossible finns en scen där Cruise springer. Inte joggar. Inte småspringer. Han springer med armarna som två kolvar i en dieselmotor, blicken fixerad vid horisonten och överkroppen framåtlutad som om han försöker springa ifrån sin egen ålder. Scenen pågår i ungefär fyra minuter. Ingen vet vart han ska. Inte ens manusförfattaren. Men han ska dit jävligt fort.
Handlingen är alltid densamma. Någon har stulit ett USB-minne. Eller en lista. Eller en krypteringsnyckel. Det är ett föremål stort som en tumnagel som absolut inte får hamna i fel händer eftersom hela civilisationen då går under. Ingen har någonsin föreslagit att man kunde göra en säkerhetskopia. Åtta filmer och inte en enda fungerande molntjänst.
Och maskerna! Herregud, maskerna. Någon visar sig vara någon annan, sträcker handen bakom örat och drar av sig ett helt ansikte. Under finns Tom Cruise. Håret är perfekt. Rösten har förändrats. Kroppslängden tydligen också. Hollywood har alltså uppfunnit en silikonmask som överlistar ansiktsigenkänning, ändrar benstommen och klarar närkontakt i tre timmar. Men en vanlig mobiltelefon går fortfarande inte att låsa upp med blöta fingrar.
Sedan måste han hänga utanför något. Ett flygplan. En helikopter. En skyskrapa. Det räcker inte längre att hoppa från ett tak. Cruise måste hänga på utsidan av ett flygplan som redan flyger. I The Final Reckoning från 2025 är han ute och klättrar på ett dubbeldäckat plan. Nästa film får väl utspela sig på utsidan av internationella rymdstationen. Utan hjälm. För autenticitetens skull.
Och ja, Tom Cruise gör sina egna stunts. Vi vet. Hela världen vet. Det har nämnts i varje intervju sedan faxmaskinen var modern. Ingen journalist har intervjuat honom utan att fråga om det. Han är den ende 60-plussaren i världen vars arbetsmiljöansvarige förmodligen behöver en egen psykolog.
Teamet är också fantastiskt. Där finns alltid en datorkille som kan hacka Pentagon med en laptop i baksätet på en skåpbil. Han har hörlurar, tre skärmar och säger saker som "I'm in!" efter nio sekunder. Verklighetens IT-avdelning behöver fyra arbetsdagar för att återställa ett lösenord.
Sedan finns kvinnan. Hon är intelligentare än Ethan, skjuter bättre, slåss bättre, kan fler språk och har dessutom ett fungerande konsekvenstänkande. Men när världen ska räddas får hon stå i en korridor och säga "Ethan, be careful!" medan han kastar sig ut genom ett fönster på fyrtionde våningen. Kompetens är tydligen ingen merit om man inte också har producentkrediter.
Och själva uppdraget? Det är omöjligt. Det säger titeln. Det säger chefen. Det säger den självförstörande inspelningen. Ändå klarar de det. Varje gång. Efter åtta lyckade omöjliga uppdrag kanske underrättelsetjänsten borde byta namn till Mission: Quite Manageable.
Det mest provocerande är att filmerna länge blev bättre ju äldre Cruise blev. Det är statistiskt orimligt. Andra män i hans ålder får ont i ryggen av att knyta skorna. Cruise bryter mot gravitationen före lunch och gör sedan en världsturné för att berätta att han gjorde det på riktigt.
Och ändå sitter vi där. Varenda gång. Vi vet att masken kommer. Vi vet att USB-minnet ska rädda världen. Vi vet att Tom kommer att springa och att någon kommer att ropa "ETHAN!" i en öronsnäcka precis innan han gör något fullständigt idiotiskt.
Vi köper biljetten ändå.
För det finns något nästan rörande med en man som har ägnat trettio år åt att vägra använda en stuntman.
Mission: Impossible är i grunden åtta filmer om en medelålders man som hellre riskerar livet än ber någon annan göra jobbet.
Det är inte en spionthriller.
Det är svenskt småföretagande med större budget.









