Robotdammsugaren. Den lilla runda plastpucken som kostar 8 000 kronor och har intelligens nog att kartlägga ett helt hem, men inte tillräckligt för att förstå att soffan står kvar på samma jävla ställe som igår.
Varje morgon hittar man den under soffan. Fastkilad. På exakt samma plats. Den har kört in där 347 gånger och lärt sig absolut ingenting. Den skickar en pushnotis: "Roboten behöver hjälp." Ja, det gör den. Men inte med städningen. Den behöver en god man.
Och sladdarna. Herregud, sladdarna. Lägg ett par hörlurar på golvet och roboten förvandlas omedelbart till en industriell kabelvinda. Den suger i sig laddsladden, snurrar den fyra varv runt borsten och drar sedan med sig mobilen från nattduksbordet. Man köpte en dammsugare och fick en liten elektronisk kidnappare.
Trösklarna är ett eget kapitel. En två centimeter hög trälist mellan köket och hallen. Roboten närmar sig. Stannar. Backar. Tar sats. Kör rakt in. Backar igen. Försöker från sidan. Efter elva minuter meddelar appen att den inte kan ta sig vidare. Det är en tröskel, för helvete. Inte Mount Everest. En myra med ryggskott hade klarat det.
Och så har familjen döpt den. Självklart har den ett namn. Elof. Eller Stäfan. Eller Rolf. Barnen säger "Var är Elof?" och mamma svarar "Han är nog i sovrummet". HAN. Det är en batteridriven plastburk med borstar! Men när Elof fastnar hör man plötsligt någon ropa "Kan du hjälpa honom?" som om en äldre släkting ramlat i badrummet.
Appen är fantastisk. Den har en detaljerad karta över bostaden, ritad med laserteknik som tidigare var förbehållen försvarsindustrin. Rummen heter "Rum 1", "Rum 2" och "Rum 3". Ingen vet vilket som är vilket. Man trycker på Rum 3 och roboten börjar dammsuga bakom toaletten. Det är som att ha en GPS som visar varje kontinent men vägrar tala om var Sverige ligger.
Och klockan 03.00 vaknar hela familjen av att Elof startar. Någon råkade ställa schemat fel för tre månader sedan. Där kommer han, brummande genom sovrummet och kör rakt in i sängbenet. Fem gånger. Hunden flyger upp i panik. Katten öppnar ett öga. Familjen tror att någon brutit sig in. Elof har bara bestämt sig för att städa Rum 3.
Hunden är för övrigt fullständigt skräckslagen. Ett djur som utan problem kan skälla ut en fullvuxen människa blir hysteriskt av en rund plastskiva som rör sig i fyra kilometer i timmen. Katten däremot har förstått möjligheterna. Den sitter ovanpå roboten som en egyptisk farao på sin tron och låter sig transporteras genom vardagsrummet. Äntligen en tjänare som vet sin plats.
Sedan har vi olyckan. Den som ingen robotdammsugarägare vill prata om. Hunden hade lämnat något organiskt på golvet. Elof hittade det. Och i stället för att stanna gjorde han precis det han var programmerad att göra. Han städade. Systematiskt. Metodiskt. Rum för rum. När familjen kom hem hade han förvandlat en lokal incident till en heltäckande brun renovering. Aldrig har artificiell intelligens åstadkommit så mycket med så lite.
Men det allra bästa är att man måste städa innan robotdammsugaren ska städa. Man plockar upp strumpor, leksaker, skor, sladdar, mattfransar och allt annat den kan fastna i. Sedan flyttar man stolarna. Lyfter upp hundskålen. Och när man ändå håller på kan man lika gärna torka golvet. Robotdammsugaren har alltså lyckats med det ingen förälder klarat på hundra år: att få hela familjen att städa frivilligt.
Efter fyrtiofem minuters arbete återvänder Elof till sin laddstation. Då ska dammbehållaren tömmas. Den är stor som en tändsticksask och innehåller tre hårstrån, en brödsmula och något som ser ut som ett ögonbryn. Resten ligger kvar under köksbordet.
Och ändå älskar vi den. Vi följer dess rörelser i appen, berömmer den när den hittar hem och blir genuint oroliga när den försvinner under soffan.
Vi har byggt en maskin som ska befria oss från hushållsarbete.
Och fått en familjemedlem som behöver mer tillsyn än en tvååring.
Men fan vad gulligt det är när Elof hittar hem alldeles själv.









