Det finns kriminalkommissarier som löser mord genom skarpsinne, metodiskt polisarbete och minutiös analys. Sedan finns Jacques Clouseau, en fransk polisinspektör vars främsta arbetsmetod är att gå in i ett rum och förstöra allt som inte är fastskruvat. Och gärna det som är fastskruvat också. Peter Sellers skapade en man som kunde förvandla ett enkelt besök i en hotellobby till ett försäkringsärende. Den franska polisen behövde egentligen ingen kriminalteknisk avdelning. Den behövde en saneringsfirma.
Hela filmserien bygger på en enda genialisk idé: Clouseau är fullständigt övertygad om att han är världens skickligaste detektiv. Ingenting kan rubba den övertygelsen. Inte när han faller genom ett tak, inte när han råkar slå ner fel person och definitivt inte när han själv orsakat brottet han just försöker utreda. Hans självförtroende är så orubbligt att verkligheten till slut ger upp. Clouseau behöver aldrig erkänna ett misstag. Han behöver bara vänta tills någon annan ber om ursäkt för att ha stått i vägen.
Hans chef, kommissarie Dreyfus, är seriens verkliga tragiska hjälte. Här har vi en till synes kompetent polisman som långsamt förlorar förståndet medan hans underordnade välter möbler, förstör utredningar och belönas med befordran. Dreyfus börjar som myndighetsperson och slutar som ett levande argument för förtidspensionering. Varje gång Clouseau löser ett fall genom ren tur försvinner ytterligare en liten bit av chefens mentala hälsa. Till slut behöver Dreyfus inte semester. Han behöver ett helt nytt nervsystem.
Och så har vi Cato, Clouseaus betjänt, som fått instruktioner att överfalla sin arbetsgivare när som helst för att hålla honom i fysisk toppform. Tänk er det anställningsavtalet. Arbetsuppgifter: servera middag, sköta hushållet och utan förvarning försöka sparka chefen medvetslös i badrummet. Deras slagsmål förvandlar lägenheten till ett rivningsobjekt varje kväll. Det enda som saknas är en skyddsombudsrapport på 400 sidor. Clouseau är för övrigt den ende polis som har större anledning att frukta hemkomsten än en beväpnad insats.
Sedan är det brytningen. Peter Sellers franska accent är inte en dialekt. Den är ett övergrepp på det engelska språket, utfört med sådan precision att ett enda feluttalat ord kan bära en hel scen. Varje stavelse får genomgå tullkontroll innan den tillåts lämna munnen. Ingen verklig fransman har någonsin pratat på det sättet, men det spelar ingen roll. Efter tre filmer låter vanlig engelska bara fel. Sellers lyckades göra språkförbistring till en kampsport där motståndaren alltid är ordboken.
Någonstans i allt detta finns en stulen diamant. Den rosa pantern. Ett värdefullt smycke som ursprungligen skulle vara centrum för intrigen. Men vem minns egentligen någonting om diamanten? Vi minns Clouseau som ramlar, Cato som attackerar och Dreyfus som får nervsammanbrott. Diamanten hade kunnat bytas mot ett borttappat paraply utan att någon märkt skillnad. Juvelkuppen är bara en administrativ ursäkt för att låta Peter Sellers demolera europeiska lyxhotell.
Musiken är dessutom mer berömd än filmerna. Henry Mancinis smygande saxofonmelodi är så omedelbart igenkännbar att man hör den och börjar misstänka närmaste garderob för brottslig verksamhet. Och den tecknade rosa pantern i förtexterna? Den blev en egen världsstjärna. Tänk att spela huvudrollen i en hel filmserie och bli utkonkurrerad av en tecknad katt som knappt behöver säga ett ord. Det är underhållningsbranschens mest eleganta förnedring.
Självklart fortsatte filmerna långt efter att idén borde ha fått gå i pension. Serien producerade uppföljare, återupplivningar och nya försök att pressa fram ytterligare ett skratt ur samma trasiga dörrhandtag. Till slut använde man till och med gammalt material med Sellers efter hans död. När huvudrollsinnehavaren är borta men filmbolaget ändå vill göra en fortsättning har girigheten passerat alla rimliga gränser. Till och med Clouseau hade anat att någonting inte stod rätt till. Förmodligen efter att ha vält kistan.
Men mitt i all denna vansinniga upprepning finns en komisk storhet som fortfarande håller. Slapstick behöver inga undertexter, inga kulturella referenser och inga förklaringar. En man kliver självsäkert över en tröskel, fastnar med foten, sliter ner gardinen och landar i en dyrbar vas. Hela världen skrattar. Det är den enda komediform där man kan stänga av ljudet och fortfarande få hela historien.
Jacques Clouseau var kanske filmhistoriens sämsta detektiv. Men han var också den ende som kunde lösa ett mord genom att själv nästan bli dödad av inredningen.
Och det är fan en talang.









