Det finns barnfilmer som barn älskar. Och så finns det Frost, Disneys psykologiska experiment för att undersöka hur många gånger en vuxen människa kan höra samma låt innan hon frivilligt kör bilen ner i ett dike. Filmen kom 2013 och blev en världssuccé. För barnen var det magi. För föräldrarna var det början på ett mycket långt musikaliskt gisslandrama.
Vi pratar naturligtvis om Slå dig fri. En låt som en hel generation svenska föräldrar kan utantill på både svenska och engelska, trots att ingen av dem någonsin velat lära sig den. Den spelades på väg till förskolan, på väg hem från förskolan, på väg till mormor och under varje bilresa längre än sju minuter. Någon borde ha stämt Disney för upprepad psykisk misshandel. I vissa familjer spelades låten så ofta att bilens Bluetooth till slut borde ha ansökt om skyddad identitet.
Och handlingen! Två systrar som inte kan kommunicera. Den ena har magiska krafter och den andra har ungefär samma impulskontroll som en golden retriever på ett barnkalas. Det blir is, snö, panik, ett hotat kungarike och en omfattande konstitutionell kris. Allt för att två syskon inte lyckas ha ett normalt samtal. Efter drygt hundra minuter kommer de fram till att kärlek och systerskap är lösningen. Fantastiskt. Hela filmen hade kunnat ersättas med ett familjesamtal på 1177.
Och Elsa. En prinsessa som kan skapa ispalats, kontrollera vädret och frysa hela landskap med en handrörelse. Ändå verkar ingen vuxen i det där slottet ha tänkt tanken att hennes förmågor skulle kunna vara användbara. Ingen rådgivare har föreslagit att hon startar ett energibolag. Ingen har undersökt möjligheten att exportera kyla till Mellanöstern. Nej, lås in ungen och hoppas att problemet försvinner. Kungarikets personalpolitik verkar ha utformats av en kommunal HR-avdelning 1987.
Sedan har vi Olaf. Snögubben. Barnens absoluta favorit och vuxenvärldens motsvarighet till ett brandlarm med egen personlighet. Han är glad, älskar kramar och levererar små filosofiska betraktelser med en entusiasm som borde kräva receptbelagd medicin. Barnen skrattar varje gång. Föräldrarna skrattar första gången. Vid den fyrtiosjunde visningen sitter pappa i soffan och googlar vad det kostar att ljudisolera ett barnrum.
Under några år såg dessutom halva Sveriges förskolor ut som om personalen hade fått uppdraget att arrangera en blå statsbegravning. Varenda fyraåring skulle ha en ljusblå klänning, silverglitter och en fläta. Barnkalasen blev identiska. Tårtan var blå. Ballongerna var blå. Servetterna var blå. Det enda som inte var blått var föräldrarnas ansikten när de såg vad allting kostade.
För Disney nöjde sig naturligtvis inte med filmen. Nej, sedan kom klänningar, dockor, ryggsäckar, matlådor, vattenflaskor, sängkläder, tandborstar och plastmuggar. Frost fanns på precis allt utom deklarationsblanketten. Det är fullt möjligt att ett mindre europeiskt land skulle kunna finansiera sin sjukvård enbart på svenska föräldrars inköp av Elsa-klänningar mellan 2014 och 2017.
Sedan kom Frost 2 år 2019. Sex år efter originalet. Nu skulle vi få veta mer om magin, naturen, familjens historia och mystiska röster i skogen. Filmen var lika påkostad som den första, men handlingen? Fråga tio föräldrar vad Frost 2 handlar om och nio svarar: "Det är någon skog, tror jag." Den tionde har somnat. Alla minns däremot att det kom nya sånger. Exakt vad världen behövde. Fler sånger.
Och det mest irriterande av allt är att Frost faktiskt är riktigt bra. Animationerna är fantastiska, musiken är skickligt komponerad och berättelsen om två systrar som älskar varandra är genuint fin. Disney skapade något som berörde miljoner barn och gav dem minnen för livet.
Problemet är bara att föräldrarna också fick minnen för livet.
Och vissa av dem vaknar fortfarande kallsvettiga klockan tre på natten med refrängen i huvudet.









