Åh, 90-talet! Det där fantastiska årtiondet som nostalgiker beskriver som mänsklighetens höjdpunkt. En tid då folk var lyckligare, musiken bättre och ingen stirrade ner i mobilen. Nej, för alla satt hemma och glodde på en 14-tums tjock-TV medan farsan svor över videobandspelaren.
90-talet började starkt. Sverige gick rakt in i en ekonomisk kris, arbetslösheten exploderade och Riksbanken höjde räntan till 500 procent. FEMHUNDRA PROCENT! Det var fan inte penningpolitik, det var ekonomisk BDSM.
Sedan kom modet. Herregud, modet. Buffaloskor som fick tonåringar att se ut som ortopediska rymdvarelser. Träningsoveraller i färger som borde ha förbjudits av Genèvekonventionen. Och mittbenan! Varenda kille såg ut som en misslyckad statist från Beverly Hills 90210.
Musiken var inte mycket bättre. Ace of Base sjöng samma tre toner i fyra år, E-Type vrålade över en synt och Backstreet Boys fick miljontals tonåringar att skrika åt fem killar som såg ut att sälja mobilabonnemang på ett köpcentrum.
Och så kom internet.
Ett revolutionerande kommunikationssystem som började med att datorn skrek som en gris i en vedklyv. Det tog fyra minuter att koppla upp sig, sedan lyfte morsan telefonluren och hela skiten dog.
1996 dök Stajl Plejs upp, som senare blev LunarStorm. Äntligen kunde svenska ungdomar göra det de alltid drömt om: skriva "kjamiz" till främlingar och ljuga om hur snygga de var.
Vilken teknisk revolution!
Sedan hade vi Tamagotchi. En elektronisk plastjävel som krävde mat, uppmärksamhet och ständig tillsyn. Precis som ett riktigt barn, fast ännu mer irriterande och utan barnbidrag.
Fredagsunderhållningen bestod av Fångarna på fortet, Sikta mot stjärnorna och familjens obligatoriska expedition till videobutiken. Där tog det 45 minuter att välja en film som någon annan redan hyrt.
1995 gick Sverige med i EU. Halva landet firade, andra halvan trodde att Bryssel skulle förbjuda falukorv.
Och alla rökte överallt. På restauranger, på kontor, i bilar. En vanlig svensk pub hade ungefär samma luftkvalitet som insidan av en brinnande bildäcksfabrik.
Men visst, fortsätt berätta hur fantastiskt 90-talet var.
Det var ett årtionde där vi klädde oss som idioter, kommunicerade som grottmänniskor och trodde att framtiden skulle bli fantastisk bara datorerna fick fler megabyte RAM.
Och det värsta?
Vi saknar skiten.
För jämfört med dagens algoritmer, influencers och AI-genererade LinkedIn-inlägg framstår faktiskt en döende Tamagotchi som ett intellektuellt utbyte.









