År 1996 bestämde sig några japaner för att svenska mellanstadiebarn hade alldeles för lite ångest. Resultatet blev Tamagotchi. En äggformad plastbit med tre knappar och en skärm där sex svarta pixlar krävde mer omvårdnad än ett nyfött barn. Man kunde inte ringa med den, inte spela musik och knappt se vad fan som föreställdes på skärmen. Däremot kunde man bli personligt ansvarig för en digital varelses avföring. Framtiden var här. Den behövde bajsas.
Tre knappar. Det var hela gränssnittet. Ändå lyckades den skapa en stressnivå som moderna arbetsgivare behöver tre omorganisationer och en personalchef för att uppnå. Man skulle mata, leka, städa, medicinera och disciplinera ett litet svartvitt fanskap som aldrig tackade för någonting. Gav man det för mycket mat blev det sjukt. Gav man det för lite mat dog det. Tamagotchi var i princip en chef med ätstörningar och inbyggd väckarklocka.
Och pipandet. Det förbannade pipandet. Mitt under en genomgång av multiplikationstabellen kunde det börja tjuta från tredje raden. Där satt en nioåring med panik i blicken eftersom ett digitalt missfoster behövde skita. Läraren konfiskerade apparaten, lade den i skrivbordslådan och fortsatte lektionen. Tre timmar senare hade en elev förlorat sitt barn. Läraren hade gått från pedagog till dödsängel på en förmiddag. Utan ett enda utvecklingssamtal.
Skolorna började förbjuda Tamagotchi. Inte för att de var farliga, utan för att de fullständigt hade tagit över undervisningen. Barn satt med plastäggen gömda under bänken och stirrade ner i knät. Läraren trodde att de fuskade på proven. I själva verket försökte de hindra en pixelvarelse från att drunkna i sin egen avföring. Det svenska utbildningssystemet hade för första gången fått konkurrens av tre knappar. Och förlorade.
På nätterna blev det ännu värre. Tamagotchin hade ett eget dygn och fullständigt ointresse för att dess ägare behövde sova. Efter en natts försummelse kunde morgonen bjuda på en katastrof. Barnet vaknade, tog fram sitt lilla ägg och upptäckte att någon hade dött medan familjen sov. God morgon! Här är din första existentiella kris. Vill du ha O'boy?
Föräldrarna drogs naturligtvis in i eländet. Vuxna människor med heltidsjobb satt plötsligt hemma och matade sitt barns digitala husdjur medan ungen var i skolan. En fyrtioåring kunde stå vid diskbänken och desperat trycka på en plastknapp för att förhindra ett dödsfall före middagen. Barnet hade fått en Tamagotchi för att lära sig ansvar. Ansvaret hade omedelbart delegerats till mamma. Pedagogiskt fullträff.
Och så resetknappen. Den lilla vägen ut ur katastrofen. Ett tryck och alla misstag försvann. Varelsen återuppstod, skulden nollställdes och livet började om. En hel generation fick lära sig att döden var oåterkallelig, utom när man hade ett uträtat gem. Det var inte ett spel. Det var en teologisk konflikt med batterilucka.
När Tamagotchin dog visade vissa versioner en gravsten, andra en liten änglalik figur. Oavsett symbolik var budskapet glasklart. Du misslyckades. Det stod ingenstans att du hade försökt ditt bästa. Ingen erbjöd samtalsstöd. Ett barn kunde sitta på sängkanten och stirra på sin första digitala begravning medan tillverkaren redan hade sålt nästa plastägg.
Det märkliga är att vi kallade detta underhållning. Vi betalade pengar för en liten maskin som tjatade, krävde ständig uppmärksamhet och bestraffade oss om vi ville göra något annat. Tamagotchi var den första elektroniska prylen som framgångsrikt skuldbelade sin ägare för att denne hade ett eget liv. Sedan kom mobiltelefonerna och gjorde samma sak i färg.
Och nu har barnen från nittiotalet blivit vuxna. De har jobb, bolån, familjer och kalenderpåminnelser. De överlevde Tamagotchi. De tog sig igenom sorgen, skulden och de förbannade pipen.
Men ställ en pelargon i deras vardagsrum så är den död före torsdag.
Trettio år av teknisk utveckling och vi har fortfarande inte lärt oss att vattna något som inte skickar notiser.









