Svensk oktoberfest är ett av få arrangemang där man lyckats importera en tysk tradition och omedelbart förlägga den till fel månad. Den hålls nästan alltid i september, eftersom oktober tydligen är för sent för oktoberfest. Någon lokal festkommitté har hyrt ett partytält, hängt upp blåvita plastvimplar och förklarat att ortens grusplan nu är München. Det är kulturellt utbyte på den nivå där en grillkorv får ett tyskt namn och plötsligt kostar 145 kronor.
Förberedelserna börjar tre veckor innan med att vuxna människor beställer lederhosen från en nätbutik med misstänkt generösa storlekstabeller. Byxorna anländer på torsdagen och visar sig vara sydda för någon med en midja på 64 centimeter och lår från en professionell tyngdlyftare. De ska ändå på. Man har betalat 399 kronor och tänker fan inte låta blodcirkulationen förstöra kvällen. Kvinnorna har införskaffat dirndlklänningar med snörning som kräver hjälp av två väninnor och en mindre vinsch.
Det svenska klimatet gör sitt för autenticiteten. Utanför tältet står ett hundratal människor i knäbyxor, rutiga skjortor och gummistövlar. Lederhosen och gröna stövlar från järnhandeln är en kombination som aldrig förekommit i Bayern, men som borde få en egen monter på Nordiska museet. Temperaturen är nio grader, regnet kommer från sidan och någon har redan tappat sin tyrolerhatt i en vattenpöl med okänt innehåll.
Inne i tältet spelar kvällens stora attraktion: Die Alpenjäger Musikanten. Bandet heter egentligen Kenths Kapell och har spelat på bygdegårdar, pensionärsdanser och företagsmiddagar sedan 1987. Inför oktoberfesten har de köpt tre fjäderhattar och lärt sig inledningen till en tysk dryckesvisa. Efter tjugo minuter är repertoaren slut. Då blir det Country Roads med dragspel. Den bayerska kulturen får helt enkelt anpassa sig efter Kenths låtlista.
Publiken gungar i takt till tyska sånger som absolut ingen förstår. Var tredje minut skriker någon PROST och alla lyfter sina glas med samma beslutsamma ansiktsuttryck som vid en kollektiv brandövning. Någon försöker sjunga med och producerar en serie kraftiga konsonanter som inte förekommer i något känt språk. Det spelar ingen roll. Efter fyra öl är alla flytande i tyska, åtminstone enligt dem själva.
Ölen serveras i enlitersglas, vilket är ett fullständigt orimligt dryckeskärl för en svensk kontorsarbetare. Redan efter första skålen har halva publiken fått träningsvärk i underarmen. Glaset väger flera kilo när det är fullt och fungerar därefter som ett stationärt dryckesförråd. Man dricker inte ur det. Man gör expeditioner ner till det. Priset ligger på en nivå som normalt kräver boardingkort, och ändå berättar folk belåtet att det är billigare än att åka till Tyskland.
Maten är en bratwurst på papperstallrik. Den serveras under ett läckande tälttak med en klick surkål som ingen riktigt vill ha men som alla känner sig skyldiga att respektera. Korven är ljummen, senapen rinner ner i knät och papperstallriken har strukturell hållfasthet motsvarande ett blött kvitto. För 189 kronor ingår även en servett som blåser bort innan man hinner använda den. Tysk gastronomi har sällan behandlats med större likgiltighet.
Framåt halv tio står samtliga på långbänkarna och hoppar till musik som blivit alltmer svensk. Ordningsvakten försöker förklara att man får stå på bänkarna men inte dansa på dem. En distinktion som ingen människa någonsin lyckats tillämpa i praktiken. Han pekar på ordningsreglerna, medan 200 personer utför synkroniserade knäböjningar med öl i händerna. Det är den enda festen där möblemangets användningsområde förhandlas mitt under pågående användning.
Klockan 22.47 meddelar arrangören att det är dags för sista låten. Publiken buar. Kenths Kapell drar igång en sista polka som övergår i Sommartider, eftersom ingen längre orkar låtsas vara tysk. Klockan 23.00 tänds lysrören. Tillståndet gäller inte en minut längre. En man i alldeles för små läderbyxor protesterar högljutt mot detta övergrepp på den europeiska festkulturen.
Fem minuter senare står alla ute i septemberregnet och väntar på skjuts.
Det tog sex timmar att förvandla en svensk grusplan till München och trettio sekunder att återställa den till kommunal verklighet.
Nästa år blir det större. Kenth har redan bokat tältet.









