Gremlins från 1984 är berättelsen om hur en amerikansk småstad nästan utplånas därför att några vuxna människor inte klarar av att följa tre instruktioner. Tre. Inte sjutton sidor säkerhetsföreskrifter. Inte en handbok på mandarin. Tre korta meningar. Filmen är i grunden ett två timmar långt argument för att vissa människor inte borde få ansvara för en krukväxt.
Allt börjar med att en pappa ska köpa julklapp till sin son. En vanlig förälder hade valt en tröja, en radio eller möjligen ett sällskapsspel. Den här mannen går in i en dunkel butik i Chinatown och köper en okänd levande varelse som den ursprungliga ägaren uttryckligen vägrat sälja. Det är ungefär där man som tittare förstår att familjens problemlösningsförmåga ligger på samma nivå som en trasig brödrost.
Instruktionerna är tydliga. Inget starkt ljus. Inget vatten. Ingen mat efter midnatt. Det är allt. Man kunde ha skrivit reglerna på en post-it och satt den på kylskåpet. Men familjen Peltzer behandlar dem som frivilliga kostråd från en hälsotidning. Vatten kommer i kontakt med varelsen, fler dyker upp, någon får mat vid fel tidpunkt och plötsligt är hela julfriden på väg åt helvete. Tre regler. Noll följsamhet. Hundra procent katastrof.
Och regeln om midnatt förtjänar en egen utredning. Vad innebär egentligen efter midnatt? Är frukost klockan åtta förbjuden? När börjar nästa dags tillåtna utfodring? Ingen vet. Den mest avgörande instruktionen i hela filmen har samma precision som öppettiderna på en semesterstängd pizzeria.
Sedan har vi säkerhetstänkandet. När de små odjuren börjar föröka sig och uppträda aggressivt borde någon rimligen kunna föreslå en låst dörr. En stadig bur. Ett förråd med hänglås. Någonting. Men nej. Folk springer omkring och improviserar medan varelserna får full tillgång till bostäder, kök, fordon och stadens offentliga lokaler. Kingston Falls hade kunnat räddas av en kommunal fastighetsskötare med en fungerande nyckelknippa.
Själva småstaden är ett praktfullt amerikanskt julvykort. Snö på trottoarerna, ljusslingor över gatorna, pyntade skyltfönster och människor som önskar varandra god jul med ett närmast aggressivt välbefinnande. Det är så idylliskt att man nästan väntar sig att borgmästaren ska inviga en pepparkakstävling. Några scener senare har civilisationen kollapsat och juldekorationerna fått sällskap av eldsvådor, bilvrak och fullständigt vansinniga angrepp.
Filmen har dessutom en alldeles underbar relation till begreppet familjeunderhållning. År 1984 marknadsfördes den med en gullig liten pälsvarelse som kunde säljas som mjukisdjur. Föräldrar tog med barnen på bio, köpte popcorn och förväntade sig ett mysigt äventyr. Sedan exploderade monster i mikrovågsugnar och människor attackerades med köksredskap. Det blev en generationsgemensam upplevelse, fast främst för familjer som sedan behövde sova med lampan tänd.
Särskilt begåvat är att filmen lyckas pressa in en av filmhistoriens mest obehagliga jultomteberättelser mitt i allt kaos. Där sitter publiken redan omskakad efter mordiska småmonster, och manusförfattaren bestämmer sig för att även barndomens julminnen behöver få en rejäl omgång. Mysfaktorn ligger stadigt någonstans mellan elavbrott och akutpsykiatri.
Och så filmens stora identitetskris. Är Gremlins en julfilm eller en skräckfilm? Diskussionen har pågått i över fyrtio år. Den utspelar sig under julen, innehåller julklappar och har mer julpynt än ett amerikanskt köpcentrum. Samtidigt innehåller den monster, dödsfall och en mamma som försvarar sitt kök med hushållsmaskiner. Det är den enda julfilm där man kan behöva kontrollera barnens ålder innan man börjar skära upp julskinkan.
Ändå fungerar eländet fortfarande. Effekterna är handgjorda, monstren har personlighet och humorn är precis tillräckligt elak för att den aldrig ska bli barnslig. Regissören Joe Dante förstod något som många moderna skräckfilmer missat: ett monster blir inte automatiskt bättre av att det får fler pixlar och större budget. Ibland räcker det med en illasinnad handdocka och ett kök fullt av farliga föremål.
Gremlins är fortfarande precis lagom läskig, lagom rolig och fullständigt befriad från sunt förnuft. Den lyckas vara både jultradition och barndomstrauma, vilket är en ganska imponerande kombination.
Och filmens viktigaste lärdom håller än.
Köp inte levande julklappar från en bakgata om säljaren måste börja med att förklara hur du undviker en massaker.









