Star Wars. Franchisen som började 1977 med en bondepojke som tittade mot horisonten och drömde om ett bättre liv. Nästan femtio år senare sitter vuxna män i Sverige och grälar på internet om huruvida en tecknad figur från 2008 egentligen kunde använda Kraften på det sättet. George Lucas skapade en galax långt, långt borta. Fansen skapade ett kommentarsfält ingen borde besöka utan skyddsutrustning.
Vi börjar med Dödsstjärnan. Imperiet bygger ett klotformat supervapen stort som en mindre himlakropp, kapabelt att spränga planeter. Tusentals ingenjörer. Astronomisk budget. Och någon har placerat ett litet hål som leder rakt in till reaktorn. En tonåring från landsbygden flyger förbi och spränger hela skiten. Vad gör Imperiet? Bygger ett nytt. Också klotformat. Också med en avgörande svaghet. Det är som om Trafikverket byggde Hallandsåstunneln två gånger och glömde berget båda gångerna.
Och hela den här episka berättelsen om kampen mellan gott och ont är egentligen en familj som inte kan kommunicera. Pappan är frånvarande, sonen har identitetsproblem, dottern driver motståndsrörelse och morfar vill styra universum. Ingen har övervägt familjerådgivning. I stället löser man konflikterna genom att hugga av varandras händer. Familjen Skywalker hade behövt tre samtal hos en terapeut i Borås. De valde nio långfilmer och folkmord.
Sedan har vi visningsordningen. Ska man börja med episod fyra? Episod ett? Se filmerna kronologiskt? Premiärordning? Macheteordningen? Det finns människor som brutit vänskaper över detta. En helt vanlig middag kan sluta med att två fyrtioåttaåringar skriker om huruvida The Phantom Menace förstör överraskningen i The Empire Strikes Back. Barnen har sedan länge gått och lagt sig. Ingen av männen har märkt det.
De nio huvudfilmerna berättar dessutom ungefär samma historia tre gånger. En ung person från en ökenplanet upptäcker oanade krafter, träffar en mystisk mentor, får ett lysande svärd och ska besegra en ond härskare. Det är inte en saga. Det är en PowerPointpresentation där någon tryckt på duplicera bild sex gånger. När Disney gjorde den sista trilogin hade man nästan kunnat kalla den Star Wars: Vi hittade originalmanuset i kopiatorn.
Och Yoda. En liten grön gubbe som bor i ett träsk och pratar som någon som fått svenska som andraspråk av en trasig GPS. Han säger något i stil med ”Svårt att se, framtiden är”, och publiken sitter knäpptyst och nickar. Om samma mening kom från en full farbror vid busstationen skulle någon ringa socialjouren. Men sätt spetsiga öron på honom, så är det plötsligt österländsk visdom.
Varje ny tv-serie lanseras dessutom med samma löfte: Nu går vi tillbaka till rötterna. The Mandalorian skulle tillbaka till rötterna. Andor skulle visa en mörkare, vuxnare sida. Ahsoka skulle knyta ihop berättelserna. Snart behöver man ett släktträd, tre uppslagsverk och en Disney+prenumeration för att förstå varför en maskerad man står tyst i en korridor. Rötterna börjar bli så omfattande att hela galaxen behöver en arborist.
Merchandisen är ett eget universum. Muggar, tröjor, sängkläder, hjälmar, leksaker och samlarfigurer i originalkartong. Framför allt originalkartong. En vuxen man kan äga 400 plastfigurer och aldrig ha öppnat en enda. ”De tappar värde då.” Fantastiskt. Man har alltså köpt leksaker för 80 000 kronor för att skydda dem från lek. Det är inte en hobby längre. Det är ett pensionssparande med dålig likviditet och lasersvärd.
Och fansen! Ingen älskar Star Wars lika mycket som människor som hatar Star Wars. Varje ny film är ett svek. Varje ny serie förstör barndomen. Varje ny regissör har missförstått allt. De senaste tjugo åren har tydligen varit en obruten katastrof, ändå ser de varenda premiär klockan 00.01. De är franchisens mest trogna kunder och dess mest aggressiva reklamavdelning.
Det bästa är att alla tycker att just deras Star Wars är den riktiga. Originaltrilogin är helig, förfilmerna var fruktansvärda tills barnen som såg dem växte upp, och uppföljarna är skräp tills nästa generation börjar försvara dem på nätet. Nostalgin är stark med dessa människor. Källkritiken är det inte.
Men så händer det. Skärmen blir svart. De berömda orden dyker upp. John Williams musik exploderar ur högtalarna och den gula öppningstexten börjar glida ut i rymden.
Och där sitter man igen. Med gåshud. En vuxen människa som precis ägnat fyrtio minuter åt att förklara varför franchisen har blivit fullständigt värdelös.
Det är Star Wars största bedrift. Nästan femtio år senare kan den fortfarande få oss att känna oss som barn.
Och sedan tänds lamporna, och vi går hem och klagar på filmen.









