Det finns inget yrke som bygger på en så enkel affärsidé: människan har lyckats dra in vatten i sitt hus, och nu behöver hon någon som hindrar det från att förstöra hela skiten.
Vatten är nämligen ett fascinerande ämne. I ett glas är det livets källa. I en vägg är det en ekonomisk katastrof. En enda liten läcka bakom diskmaskinen kan på tio minuter förvandla ett normalt svenskt hem till ett försäkringsärende med postnummer. Vatten har inga ambitioner att stanna där det började. Det är som en stockholmare på semester. Det ska överallt.
Och läckan börjar aldrig klockan två en tisdag när du ändå är hemma. Den börjar 03.12 på julafton. Du vaknar av ett ljud som påminner om Niagarafallen och hittar din fru i köket med sex handdukar och en blick som säger att julen är inställd. Barnen får inga julklappar. De får gummistövlar. Tomten kommer inte. Men rörmokaren gör det. Han är den enda människan vars ankomst kan vara mer efterlängtad än jultomtens.
Sedan har vi avloppen. Dessa underjordiska bekännelseskrifter över mänsklighetens fullständiga förfall. Folk spolar ner tops, tandtråd, kattsand, hårtussar och saker som inte ens har ett namn. Rörmokaren öppnar ett avloppsrör och hittar en komplett arkeologisk utgrävning av familjen Svenssons levnadsvanor. Där ligger tre års middagar, en halv badrumshylla och något som förmodligen en gång var en hamster.
Våtservetterna är särskilt fantastiska. På förpackningen står det att de är nedspolningsbara. Ja, och jag är teoretiskt sett simkunnig i Atlanten. Det betyder inte att det kommer gå bra. Våtservetten lämnar toaletten med självförtroendet hos en nyutexaminerad civilekonom och fastnar sedan i första bästa krök. Där bildar den tillsammans med femtio släktingar en förening som inte går att upplösa.
Och fettproppen! Svensken häller stekfett i vasken som om avloppssystemet vore en gigantisk fritös. Sedan stelnar alltihop nere i rören till en gråvit klump med samma konsistens som härdad betong och samma lukt som en död grävling. Rörmokaren kör ner en rensspiral och drar upp något som ser ut som en bortglömd leverpastej från 1987. Det är enda gången i Sverige som någon blir lycklig av att se tio kilo gammalt fett.
Det mest imponerande är ändå händerna. Rörmokaren stoppar ner handen i en golvbrunn som inte rengjorts sedan Carl Bildt var statsminister. Utan att blinka. Vi andra får kväljningar av ett hårstrå på tvålen. Han fiskar upp en biologisk massa som borde kräva tillstånd från Folkhälsomyndigheten, lägger den i en hink och frågar om vi har en soppåse.
Sedan kommer det riktigt roliga. Du har en liten fuktfläck bakom handfatet. Tre centimeter bred. Rörmokaren undersöker och konstaterar att problemet sitter inne i väggen. Plötsligt ska kaklet bort, väggen öppnas och halva badrummet bilas upp. Du ringde för en droppe vatten. Nu har du ett byggprojekt som kräver evakueringsplan. Vattendroppen var gratis. Att hitta den kostar ett nytt badrum.
Och golvbrunnen! Den lilla runda öppningen som människan behandlar som om den vore ett svart hål. Den sväljer allt. Tills den en dag bestämmer sig för att lämna tillbaka det. Då står du i duschen med vatten upp till anklarna och inser att universum faktiskt har ett system för återbetalning.
Ingenting slår dock ett stambyte i en bostadsrättsförening. Sjuttiofyra lägenheter, trettio års uppskjutet underhåll och ett årsmöte där alla plötsligt är VVS-ingenjörer. Ordföranden visar en kalkyl. Någon på tredje våningen vill ha relining. Solveig på femte tycker att rören fungerat utmärkt sedan 1968. Hon har heller aldrig använt internet och ser inget behov av det. Mötet pågår i fyra timmar. Beslutet skjuts upp. Rören är från 1954, men det är demokratin som håller på att spricka.
Och så fuktskadan. Rörmokaren hittar fukten. Försäkringsbolaget hittar undantagen. Du hittar en självrisk som motsvarar en semester i Thailand. Fuktkonsulten hittar mer fukt. Avfuktaren går i sex veckor och låter som en Boeing 747 i hallen. Ingen hittar längre glädjen i att äga en bostad.
Till sist kommer Säker Vatten-intyget. Detta heliga dokument som bekräftar att vattnet förhoppningsvis tänker stanna där det ska. Svensken lägger det i en pärm tillsammans med garantin på värmepumpen och testamentet. För det finns få saker som skapar större trygghet än ett papper som intygar att toaletten inte ska försöka ta över vardagsrummet.
Men vi måste ändå älska rörmokaren. För under all skit, allt slam, alla fettproppar och alla uppbilade badrum finns en människa som frivilligt ägnar sitt arbetsliv åt att hindra våra hem från att förvandlas till kommunala reningsverk.
Vi andra spolar och glömmer. Rörmokaren får se konsekvenserna.
Och när det bruna vattnet en dag börjar stiga ur toaletten, då spelar det ingen roll vilken bil du kör, vad du tjänar eller hur framgångsrik du är.
Då är du bara en naken, skräckslagen primat med en handduk.
Och rörmokaren är Gud.









