J.R.R. Tolkien ägnade större delen av sitt liv åt att bygga ett universum med egna språk, tusentals år av historia, kungasläkter, mytologi och geografiska detaljer. Sedan använde han alltihop till en berättelse om nio personer som ska gå till fots till en vulkan och kasta ned en ring. Det är världslitteraturens mest ambitiösa besök på återvinningscentralen.
Och de går. För helvete, vad de går. Över berg, genom skogar, ner i grottor, genom träsk och över ännu fler berg. Hela Midgård är ett enda långt motionsspår med dålig skyltning. Varje gång någon föreslår en genväg visar den sig innehålla ett uråldrigt monster som inte fått besök på 3 000 år.
Samtidigt finns det gigantiska örnar som kan flyga över hela landskapet. De dyker upp när det verkligen gäller och löser problem som annars skulle kräva ytterligare två filmer. Men ingen av de nio tänker fråga om skjuts. Gandalf känner till och med örnarna personligen. Han har alltså tillgång till flygtransport men låter fyra småväxta killar från landsbygden vandra genom dödens rike med matsäck.
Den första filmen inleds med en prolog som förklarar 3 000 års historia innan någon ens hunnit stiga upp ur sängen. Ringar smids, kungar faller, arméer marscherar och en mörk härskare förlorar ett finger. Sedan klipper filmen till ett litet samhälle där folk röker pipa och diskuterar födelsedagskalas. Tempot går från världskrig till kolonilott på fyra minuter.
Dialogen är ett eget fenomen. Någon nämner Moria. Gandalf suckar. Någon föreslår Gondor. Aragorn tittar mot horisonten. Någon säger Mordor och hela sällskapet blir tyst. Ingen plats i Midgård kan nämnas utan att minst en person får tillbaka ett traumatiskt minne från andra tidsåldern. Det är omöjligt att beställa vägbeskrivning utan att få en profetia.
Alverna är ännu märkligare. De är odödliga, vackra, kloka och har haft tusentals år på sig att förbereda sig. Ändå kommer de konsekvent för sent till allting. De står i sina skimrande skogar och talar gåtfullt medan civilisationen håller på att gå under. Odödlighet har tydligen samma effekt på punktligheten som att inte ha någon sluttid i kalendern.
Och varför låste ingen bara in ringen i ett valv från början? Visst, Sauron skulle antagligen ha hittat den förr eller senare, eftersom han hade en närmast sjuklig relation till sina förlorade accessoarer. Men det kunde åtminstone ha köpt några år. I stället överlämnar man världens farligaste föremål till en hobbit vars främsta erfarenhet är att äta en andra frukost.
Peter Jackson spelade in filmerna i Nya Zeeland, ett land som sedan dess i princip har upphört att marknadsföra sig som Nya Zeeland. Varje grön kulle är nu Fylke. Varje berg är potentiellt Mordor. Varje turistbroschyr antyder att Gandalf kan dyka upp bakom nästa buske. Landets turistnäring har levt på tre filmer så länge att fårskötseln riskerar att bli en sidoverksamhet.
De förlängda filmversionerna är närmare tolv timmar långa. Det finns svenskar som frivilligt ser hela paketet varje jul. De sitter med filtar, snacks och en religiös övertygelse om att ytterligare 40 minuter med enter som diskuterar skogsbruk gör berättelsen komplett. Vid det laget har granen hunnit börja barra och någon har missat annandagens middag.
Sedan kommer slutet på den tredje filmen. Ringen förstörs. Slut. Nej, Frodo vaknar. Slut. Nej, Aragorn kröns. Slut. Nej, hobbitarna återvänder hem. Slut. Nej, Frodo ska åka båt. Slut. Nej, Sam måste också få komma hem. Peter Jackson avslutar filmen lika motvilligt som en gäst som redan sagt hejdå sex gånger men fortfarande står kvar i hallen.
Och förbannat nog fungerar allting. Språken, historien, landskapen, musiken och karaktärerna bildar en sagovärld så genomarbetad att andra fantasyförfattare framstår som personer som hittat på ett kungarike under lunchrasten. Tolkien skapade en hel civilisation för att berätta att makt korrumperar, vänskap betyder allt och små människor kan förändra världen.
Det tog honom bara tre böcker, tre filmer och ungefär elva miljoner steg att komma fram till det.









