VR-glasögonen köptes i januari. Det var då framtiden skulle flytta in i vardagsrummet. Under nio intensiva dagar reste familjen till främmande planeter, klättrade på berg och sköt på digitala zombier. Sedan tog batteriet slut, någon behövde vardagsrummet till något annat och glasögonen hamnade i en låda under tv:n. Där har framtiden bott sedan dess. Bredvid en gammal fjärrkontroll och ett kvitto ingen vågar slänga.
Ungefär var tredje månad kommer en gäst som aldrig provat VR. Då plockas utrustningen fram med samma högtidlighet som när arkeologer öppnar en egyptisk grav. Batteriet är dött. Alltid. Det spelar ingen roll om glasögonen laddades dagen innan. De har utvecklat en förmåga att känna av besök och tömma sig själva. Framtidens teknik drivs av ett batteri med samma uthållighet som en treåring på en konstutställning.
Efter laddningen kommer uppdateringen. Fyrtio minuter. Det är nämligen viktigt att glasögonen, som inte använts sedan februari, har den allra senaste programvaran för att kunna visa exakt samma spel som i februari. Gästerna hinner äta, dricka kaffe och diskutera ränteläget. När installationen är färdig har alla gått hem. Glasögonen är nu redo för en användare som inte längre finns.
När någon väl får på sig dem börjar föreställningen. En vuxen människa står mitt i vardagsrummet och utför en rituell dans med armarna utsträckta, knäna böjda och munnen halvöppen. Personen befinner sig på ett rymdskepp. Familjen ser någon som desperat försöker fånga två osynliga getingar. Barnen filmar. Det här materialet kommer att användas vid framtida familjehögtider.
Innan dansen börjar måste användaren rita en virtuell säkerhetsgräns på golvet. Tekniken kan simulera hela universum men klarar inte att skilja en verklig golvlampa från en digital fiende. Gränsen överträds inom sju minuter. En handkontroll träffar lampskärmen. Hunden flyr. Någon skriker från köket. Inne i glasögonen står användaren fortfarande på en vacker bergstopp och känner sig fri.
Efter tjugo minuters användning tas utrustningen av. Ansiktet har fått en kraftig röd ring runt ögonen, håret ligger platt och pannan är fuktig. Det kostade flera tusen kronor att åstadkomma ett utseende som annars kräver en dålig natts sömn och ett par för små skidglasögon. Man har besökt framtiden och återvänt med tryckskador.
Och vad erbjuder denna revolutionerande teknik? Man kan skära frukt med lasersvärd. Eller stå på kanten av ett höghus och bli livrädd. Mänskligheten har utvecklat avancerad optik, positionsspårning och tredimensionellt ljud för att återskapa två upplevelser som redan finns gratis: att laga fruktsallad och att vara höjdrädd.
Tillverkarna har i tio års tid lovat att VR ska slå igenom nästa år. Det är teknikbranschens motsvarighet till en hantverkare som lovar att komma på måndag. Vilken måndag har aldrig specificerats. Varje ny modell är lättare, snabbare och dyrare. Den stora innovationen är att man numera kan bli illamående i högre upplösning.
På teknikkonferenser står fortfarande någon med mikrofon och förklarar att alla affärsmöten kommer att hållas i VR inom fem år. Samma presentation har hållits sedan 2016. Tydligen ska framtidens kontorsarbetare frivilligt spänna fast ett halvkilo elektronik över ansiktet för att diskutera nästa kvartalsbudget med tecknade figurer utan ben. Mänskligheten har ägnat hundra år åt att slippa obekväma möten. Nu uppfinner vi dem igen, fast med åksjuka.
VR-glasögonen kostar ungefär som en begagnad moped och används med samma regelbundenhet som en kvarglömd dammsugare längst in i förrådet. Skillnaden är att dammsugaren åtminstone gör nytta när man tar fram den.
Framtiden ligger under tv:n. Batteriet är slut. Garantin gäller fortfarande. Entusiasmen gjorde det inte.









