Snowracern. Sveriges mest sålda förtroendekris på tre skidor. En plastkälke med ratt som fick en hel generation att tro att de körde ett fordon, när de i själva verket satt på en trädgårdsmöbel som tappat fotfästet. Den såg ut som en Formel 1-bil för fattiga. Skillnaden var att en Formel 1-bil gick att styra. Snowracern hade en ratt av rent dekorativa skäl, ungefär som knapparna på en leksakstelefon.
Ratten, ja. Den kunde vridas åt höger. Den kunde vridas åt vänster. Det var en fantastisk upplevelse, förutsatt att man inte förväntade sig att själva pulkan skulle följa med. Man satt där i 40 kilometer i timmen med knogarna vita kring plasten och vred som en busschaufför på väg ner i diket. Framskidan pekade lydigt åt vänster. Resten av ekipaget hade redan fattat ett annat beslut. Ratten var inte kopplad till färdriktningen. Den var kopplad till hoppet.
Och bromsen! Två metallpinnar som stack ner i snön när man drog i handtaget. Det var tanken. I verkligheten fungerade de ungefär som två tandpetare i en lavin. Man drog med båda händerna, hela kroppen skakade, och pinnarna gjorde två smala streck i isen medan hastigheten fortsatte öka. Bromssträckan var ungefär samma som backens längd plus grannens häck. Det enda bromsen faktiskt stoppade var blodcirkulationen i fingrarna.
Varje skola hade en backe. Och varje backe hade en buske längst ner. Inte flera buskar. En särskild buske, noggrant utvald av naturen för att ta emot Snowracers. Man kunde starta från vilken punkt som helst på krönet. Höger, vänster, mitten. Det spelade ingen roll. Trettio sekunder senare låg man i samma jävla buske med ratten i magen och en gren innanför overallen. Busken hade bättre träffsäkerhet än svenskt luftvärn.
Och sitsen! En svart plastplanka med samma värmeisolerande egenskaper som en fryst järnvägsräls. Man hade överdragsbyxor, långkalsonger och kanske ett par mjukisbyxor under. Ändå tog det fyra sekunder innan kylan nådde ända in till själen. Efter tre åk hade man tappat känseln från midjan till knäna. Snowracern var Sveriges första mobila prostatakontroll. Helt utan medicinsk utbildning.
Ljudet var en egen upplevelse. KRRRRRRRRR! Plastskidor mot hårdpackad snö. Det lät som om någon drog en sopcontainer över ett parkeringsgarage. Hela ryggraden fungerade som resonanslåda. Vid varje liten isknöl slog ratten upp i handflatorna och käkarna skallrade. Man behövde ingen tandläkare för att upptäcka lösa fyllningar. Det räckte med ett åk bakom skolans gymnastiksal.
Och när tre personer skulle sitta på samma Snowracer blev det rena katastrofövningen. En på sitsen, en bakom och en längst fram med fötterna hängande i luften. Ingen kunde styra, ingen kunde bromsa och samtliga hade fullständig tilltro till projektet. Det var Sveriges tidigaste erfarenhet av grupparbete. Tre deltagare, noll ansvariga och en gemensam färd rakt åt helvete.
Sedan kom minus 20 grader. Då förvandlades plasten till något som närmast kunde beskrivas som knäckebröd från en byggarbetsplats. Första guppet: KNÄCK. En spricka rakt över sitsen. Pappa gick ut i garaget, hämtade borrmaskinen och ett paket buntband. Tjugo minuter senare var Snowracern lagad med en teknik som hade fått en bilbesiktningsman att börja gråta. Buntbanden höll dessutom bättre än originalkonstruktionen.
Det fantastiska är att man sedan drog upp fanskapet igen. Backen var 200 meter lång. Snowracern vägde som en mindre gräsklippare. Snöret skar in i vantarna och skidorna fastnade i varenda snövall. Tio minuter uppför för 18 sekunder nedför, varav de sista sex bestod av ren panik. Och längst ner stod busken och väntade. Den enda som fick ordentlig motion var den som drog.
Och nu, mer än 50 år efter att Snowracern lanserades 1972, säljs den fortfarande i nästan samma grundutförande. Visst har det kommit nya modeller, förbättrade bromsar och modernare skidor. Men grundidén lever. Tre skidor, en ratt och en människa som frivilligt överlåter sin framtid åt gravitationen. STIGA Sports +1 Bilindustrin har utvecklat ABS, antisladdsystem och självkörning. Snowracern har fått lite andra färger.
Och vet ni vad det värsta är?
Jag skulle köpa en igen.
För det finns få saker i livet som slår känslan av att sitta på en iskall plastplanka, vrida ratten förgäves, dra i en broms som inte fungerar och i full fart inse att man kommer att träffa exakt samma buske som man träffade 1987.
Snowracern. Fem decennier av teknisk utveckling. Samma jävla buske.









