Det börjar i oktober. Ett mejl från HR med ämnesraden ”SAVE THE DATE! Årets julfest!” och sju julgransemojis. Det finns en länk till ett formulär där man ska ange specialkost, allergier och om man tänker komma. Sista svarsdag är om fyra dagar. Julfesten är om två månader. Någon svarar ”Ser fram emot det!” till hela företaget. Redan där borde man ha sjukskrivit sig.
Sedan kommer bordsplaceringen. Någon på HR har lagt tre timmar på att placera 64 vuxna människor vid åtta bord utifrån en genomtänkt strategi för att skapa nya möten. Det betyder att du sitter mellan två personer från ekonomiavdelningen som du aldrig pratat med. De första fyrtio minuterna diskuterar ni parkeringsplatser. En av dem har fått böter vid lastkajen. Den andre tycker att besöksparkeringen borde skyltas om. Du överväger att lägga huvudet i såsskålen.
Klockan 18.45 reser sig VD. ”Jag ska bara säga några korta ord.” Fem minuter, står det i programmet. Sjutton minuter senare är han inne på kvartalsresultatet från 2023 och vad företagets värdeord egentligen betyder. Han tackar ledningsgruppen, styrelsen, kunderna, samarbetspartnerna och någon som slutade i april. Personalen sitter med knivarna i händerna och tittar mot julbordet som gisslan mot en helikopter.
Äntligen mat. Svensken närmar sig julbordet som om det vore den sista måltiden före ett kärnvapenkrig. Han lastar upp sex sorters sill, tre halva ägg, gravlax, rödbetssallad och en ostbit som balanserar på kanten. När han kommer tillbaka är tallriken så full att han måste bära den som ett spädbarn. Efter halva sillen är han mätt. Köttbullarna, prinskorvarna och Janssons frestelse får ligga kvar. Vi har byggt ett helt nationellt julbordssystem där alla äter sig mätta på förrätten.
Sedan kommer quizet. För naturligtvis kan inte 64 vuxna människor få äta och umgås utan att bli utsatta för en obligatorisk kunskapskontroll om sin arbetsgivare. ”Vilket år öppnade vi vårt andra kontor?” Ingen vet. Inte ens VD. En kollega från administrationen får rätt på alla frågor och firar som om hon vunnit Nobelpriset. Vinsten är en termos med företagets logotyp. Den är värd 49 kronor och kommer att finnas på Myrorna i februari.
Dags för snapsvisor. Någon drar igång ”Helan går”. Tre personer kan texten. Fjorton mimar. Resten stirrar ner i sina glas och hoppas att ingen föreslår en andra vers. En man från försäljningen kan däremot samtliga 38 verser av en snapsvisa från Lund 1974. Han har väntat hela året på detta. Det är hans Champions League.
Vid bordet sitter också två kollegor som dricker alkoholfritt. De får förklara det sex gånger. En tredje börjar också med alkoholfritt, säger att han ska köra hem och berättar engagerat om vikten av balans. Klockan 21.15 står han vid baren med en stor stark. Bilen ska tydligen få övernatta på hotellet. Det är första gången någon på ekonomiavdelningen lyckats lösa ett problem så snabbt.
Klockan 22.30 börjar dansen. En projektledare som under elva månader varit en grå och pålitlig tjänsteman förvandlas plötsligt till Beyoncé. Slipsen åker av. Skjortan öppnas. Han gör ett försök till moonwalk som mer liknar en man som halkat i hundbajs. Någon filmar. Naturligtvis filmar någon. Klippet kommer att visas på varje AW fram till påsk. I mars kommer folk fortfarande säga: ”Minns ni när Egon dansade?”
Samtidigt sitter någon och gråter på toaletten. Det gör det alltid. Det kan handla om en relation, en missad befordran eller att någon från marknad sa något om semesterplaneringen. Två kollegor står utanför och försöker trösta medan de håller varsin handväska och en halv prinskorv på en servett. Den svenska julfesten är den enda tillställning där man kan gå från ”Nu kör vi!” till akut livskris på 23 minuter.
Vid midnatt har VD gått hem, HR har förlorat kontrollen och någon försöker beställa in en sista runda på företagskortet. En chef från IT har blivit väldigt personlig med en person från inköp. Ingen kommer att nämna det officiellt. Alla kommer att nämna det privat.
Och morgonen efter. Klockan 08.07. Hissen på kontoret. Fyra personer står där i fullständig tystnad. En av dem är Egon. Han tittar ner i golvet. De andra tittar rakt fram. Ingen nämner moonwalken. Ingen nämner snapsvisorna. Ingen nämner gråten.
Hissen plingar.
Egon kliver av.
Och någon säger:
”Trevligt igår ändå.”
Det är svensk företagskultur. Vi kan förnedra oss kollektivt i åtta timmar, men vi skulle hellre dö än prata om det dagen efter.









