Twitter var en gång en plats där människor kunde skriva korta meddelanden till varandra. Sedan fick någon för sig att hela skiten skulle heta X. En bokstav. Inte ett namn, inte ett ord, inte ens ett ljud man kan använda i en normal mening utan att behöva förklara sig. Miljarder i varumärkesvärde kastades åt helvete för att ersättas av något som lika gärna kunde vara beteckningen på en okänd variabel i högstadiets mattebok. Tre år senare säger folk fortfarande Twitter. Det är världshistoriens dyraste försök att döpa om något som ingen tänker kalla vid sitt nya namn.
Och folk fortsätter att tweeta. Ingen säger att de har x:at någonting. Ingen frågar om du såg mitt x i går. Språket har kollektivt bestämt sig för att skita fullständigt i namnbytet, vilket är ovanligt uppfriskande från en användargrupp som annars inte kan enas om vilken dag det är. Plattformen kan byta logotyp, typsnitt, färg och hela sin förbannade självbild, men användarna fortsätter att prata om tweets. Det är ungefär den respekt man ger en vuxen människa som plötsligt kräver att bli kallad Lord Vulkan.
Sedan har vi den blå bocken. Förr betydde den att någon faktiskt hade kontrollerat att du var den du utgav dig för att vara. Nu betyder den i huvudsak att du betalar för ett abonnemang och uppfyller vissa grundkrav. X Help Center +1 Plattformen har alltså förvandlat trovärdighet från något man förtjänar till något man kan lägga i kundkorgen. En självutnämnd expert med profilbild på en örn och användarnamnet SANNINGEN2026 kan numera köpa sig samma blå symbol som tidigare signalerade någon form av verifiering. Det är inte en kvalitetsstämpel. Det är en parkeringsbiljett för egot.
En vanlig dag på X börjar med att någon skriver en åsikt som ingen normal människa skulle orka formulera över frukosten. Inom tio minuter har 400 personer förklarat varför åsikten är ett hot mot civilisationen. Efter tjugo minuter finns en tråd med tusen svar, varav 600 är förolämpningar, 300 är missförstånd och resterande hundra är människor som frågar vad bråket handlar om. Ingen lär sig någonting. Ingen ändrar uppfattning. Alla går därifrån med exakt samma åsikter som de hade innan, fast nu med förhöjt blodtryck och tre nya fiender i mobiltelefonen. Det är ett mentalsjukhus utan personal, finansierat av annonser.
Experterna är särskilt underbara. På X kan en människa vara världsledande inom epidemiologi klockan nio, internationell säkerhetspolitik klockan elva och penningpolitik efter lunch. Samma person som i går inte kunde förklara skillnaden mellan ränta och inflation publicerar i dag en tråd med fjorton inlägg om hur centralbankerna borde skötas. Varje inlägg börjar med en tvärsäker formulering och avslutas med att alla som inte håller med är idioter. Trettio minuter senare har experten bytt ämne till ubåtar. Nobelkommittén måste vara helt jävla utmattad.
Och så har vi avhopparna. Människor som meddelar att de lämnar X eftersom samtalsklimatet blivit outhärdligt. Det meddelas naturligtvis på X, gärna i en lång tråd om varför X inte längre förtjänar deras närvaro. Sedan återvänder de för att tacka för alla fina kommentarer. Därefter kommer ett förtydligande. Och ett sista inlägg. Och ett alldeles definitivt sista inlägg om att det verkligen är sista inlägget. Tre dagar senare är de tillbaka för att kommentera en nyhet som var för viktig för att ignorera. Det är den enda skilsmässan där båda parter fortsätter ligga med varandra inför publik.
Hela plattformen bygger på föreställningen att varje tanke måste publiceras omedelbart. Det spelar ingen roll om tanken är genomtänkt, sann eller ens begriplig. Någon har skrivit något, och nu ska det fan reageras. En människa kan lägga femton sekunder på att formulera ett påstående och sedan tillbringa sex timmar med att försvara det mot främmande människor. Ingen av deltagarna skulle frivilligt prata med varandra på en busshållplats. Men ge dem varsin mobiltelefon och plötsligt befinner de sig i ett ideologiskt världskrig om ett kommatecken. Mänsklighetens samlade intelligens har fått bredband och omedelbart drabbats av hjärnsläpp.
Varje kväll kulminerar vansinnet i en storm. Någon har sagt något fruktansvärt. Eller så har någon citerat något som någon annan sagt som svar på något som visade sig vara ett skämt från 2017. Det spelar ingen roll. Nu krävs ursäkter, avgångar, bojkott och offentlig avrättning av ett användarkonto med 83 följare. Alla måste välja sida. Tystnad betraktas som medskyldighet. Folk som aldrig tidigare hört talas om händelsen skriver långa fördömanden för att visa att de minsann står på rätt sida av historien. Historien har inte bett dem om hjälp, men får tydligen stå ut med de här jävla tomtarna ändå.
Och nästa morgon? Ingenting. Stormen är borta. Ingen minns vem som sa vad, varför alla var förbannade eller vad som egentligen skulle förändras. En ny skandal har redan tagit över och gårdagens moraliska hjältar har förvandlats till experter på ett helt annat ämne. Tusentals människor har offrat en kväll, sitt humör och de sista resterna av sin värdighet för en konflikt med kortare livslängd än en öppnad mjölkförpackning. X är inte det digitala torget. Det är en offentlig toalett där alla klottrar sina åsikter på väggarna och sedan kallar det samhällsdebatt.









